Svensk komik á la 80-tal har satt sina spår i undertecknads uppväxt. Vem minns inte ”gamla klassiker” som Sällskapsresan (1980) och Göta kanal (1981)? Den sistnämnda föremål för denna recension.

Janne äger det krisdrabbade Anderssons båtvarv. Stående på ruinens brant – med kronofogden i hasorna – ställer han upp i en båttävling genom Göta kanal arrangerad av en rik arabisk prins. Vinsten innebär en lukrativ order på 1000 båtar som kan rädda Anderssons båtvarv undan konkurs. Enda hindret på vägen är – förutom den energiske kronofogden – det konkurrerande båtvarvet Uniship med tillsynes oändliga resurser till förfogande.

Göta kanal är i allra högsta grad en film representativ för svensk filmindustri anno 1981. Här har större delen av dåtidens svenska filmelit samlats för att bära upp den oerhört karaktärsdrivna handlingen. Vi ser bl a Janne ”Loffe” Carlsson, Stig Ossian Ericsson, Kim Anderzon, Per Oscarsson och Magnus Härenstam göra några av deras mest minnesvärda rolltolkningar – samtliga karaktärer präglade av den där galenskapen nödvändig för att frambringa den ena märkliga situationen efter den andra.
Upplägget är traditionell situationskomik, som med internationella mått betraktat får anses vara tämligen b-aktig, men ändock oerhört skrattframkallande. Märkligt nog är det inte huvudkaraktärerna som står för flest skrattsalvor. Istället är det ett flertal bikaraktärer, så som den klumpige polisen spelad av Peter Harryson och den otursförföljda kanotisten spelad av Svante Grundberg, som framkallar flest skratt. På så sätt har manusförfattaren och regissören Hans Iveberg lyckats fylla en handling flat som en tallrik, med en rad smakupplevelser som bör tillfredställa de flesta filmkonsumenter – möjligtvis med undantag för de mest finkänsliga och finkulturella. Glöm allt vad filosofiskt tänkande, bakomliggande budskap, och konstnärlig uttrycksform, heter. Göta kanal skall avnjutas som ren underhållning, och som sådan är filmen nära nog förstklassig.