Jag kan ofta tycka att det var värt pengarna för en biobiljett eller en dvd om jag fått se något spektakulärt eller bara något som berört mig på ett eller annat sätt. Hela filmen behöver inte vara top-notch men innehåller en eller ett par fantastiska scener. När jag tycker till, ska jag gå den rakt av kritiska vägen och bedöma som en, eh, kritiker eller ska jag gå på min egen magkänsla som ofta förväxlar bra med dåligt och tvärtom (eller är det det föregående alternativet som gör det?)?

Problemet med just den här recensionen är att jag inte vet vad jag ska tycka om Spider-Man 3. Det fanns inget i den som fick mig att studsa upp och ner i fåtöljen av glädje och entusiasm men inte heller något som fick mig att kräkas av obehag, även om jag var uttråkad då och då. Jag kände mig helt enkelt lite tom inuti när jag gick ut från salongen.
Ambivalent är ett ord som passar i sammanhanget.

Storyn förstår jag mig inte riktigt på, den verkar bara finnas till för att presentera nästa nya karaktär (som det finns lite för många av) och se till så att de får en chans att puckla på varandra. Å andra sidan så är det ganska kul när de gör det även om det blir lite tröttsamt i längden med en ny fightscen varje kvart. Det är en hel del fart och fläkt i alla slagsmål men de känns ändå mycket tröttare än liknande scener i föregångarna. Dessutom så tar Spidey så löjligt mycket stryk att han får Ash att framstå som en turgubbe och Stålmannen som en vekling. Och visst är Spider-Man en figur med övermänskliga krafter men han är väl inte oförstörbar, eller har jag missat nåt?