Det börjar som det simplaste rutinuppdrag man kan tänka sig. Eddie Bunker, en kriminell småhandlare, ska ledsagas 16 kvarter genom Manhattans morgontrafik till åklagaren för ett vittnesförhör.
Till och med en stukad föredetting till snut som Jack Mosley, utvakad och bakfull, borde kunna hantera saken utan missöden. Men bara alltför snart är alla stadens polispatruller, inklusive specialstyrkor, på gatorna med dragna vapen.

Ur ett perspektiv är Mosley helt enkelt fel man för jobbet. Att stanna till mitt i Chinatown för att kickstarta den nya dagens supande under pågående fångtransport, är inte direkt någon strålande idé.
Men det går strängt taget inte att lasta honom för de problem som i och med detta börjar torna upp sig, och ingen kan heller anklaga honom för att inte anstränga sig.
Ett återkommande mantra i filmen är att en människa kan bättra sig. Man är inte dömd att ständigt återupprepa gamla misstag. Eddie vill, om han klarar sig helskinnad igenom dagens vedermödor, lämna brottets bana och bli konditor i Seattle. Vad Jack vill med sin framtid är däremot oklart. Någon form av bot och bättring verkar behövas. Att göra jobbet för handen är en god början. Men det är alltså inte så enkelt.

Skeendet växlar mellan två nivåer: dels actionavsnitten, dels den spröda men spirande vänskapen, eller vad man ska kalla det, mellan den ihärdigt babblande Eddie (Mos Def) och den skrovligt fåordige Jack (Bruce Willis). Visst återanvänder veteranregissören Richard Donner vissa grepp från de framgångsrika Dödligt vapen-filmerna på gott och ont. Här varvas trött rutin med inspirerade utbrytningar ur det givna mönstret.