I den här litet udda filmen får jag äntligen mothugg på mina fördomar om Gwyneth Paltrow. Hon är ju lysande. Om {proof} någonsin fastnar i mitt filmminne är det tack vare henne, resten av historien förblir dold i skuggor.

John Madden har plockat upp en pjäsförlaga skriven av David Auburn att göra film av. Det är inte en enkel historia att regissera, trots att handlingen är lågmäld och rör sig inom en liten sfär av sociala band och miljöer. Till skillnad mot Maddens tidigare mer storslagna filmer, som Shakespeare in Love (1998) och Kapten Corellis mandolin (2001), gör {proof} inget väsen av sig. Handlingen förblir liksom teateranpassad till ett litet scenutrymme med fokus på spänningen personerna emellan. Konceptet pjäs-blir-film fungerar till en viss grad, mest tack vare Gwyneth Paltrow.