En seriemördare håller Stockholm i ett järngrepp. Småflickor attackeras och mördas brutalt. Ett rån i en park visar sig vara en viktig pusselbit för att finna mördaren. När och var skall mördaren slå till nästa gång? Kommissarie Martin Becks enda vittne är en våldsam rånare på fri fot.

Daniel Alfredssons andra regiuppdrag resulterar i den bästa Beck-filmatiseringen med Ekman i huvudrollen. Handlingen är minst sagt spännande och otäck. Det är svårt att inte engagera sig i berättelsen och fotot, musiken och bra manus gör det hela till en bra föreställning. Här är, liksom i Alfredssons första Beck-film Roseanna, berättelsen och inte personerna i centrum. Men där Roseanna känns aningen trevande är Mannen på balkongen mer gedigen. Egentligen är det bara någon kortare scen med birollsinnehavare och en engelskdubbad, tysk aktris som stör helheten. Det är en mycket otäck film och ett utmärkt skådespeleri av mördaren hjälper till oerhört mycket. Kollbergs karaktär får också ta en lite större plats här och det gör historien ännu mer realistisk. Som starkast är Beck-filmerna när huvudrollsinnehavarna får visa sina personliga sidor. Filmen fick också bra recensioner när den kom, bland annat fyra plus i Aftonbladet och fyra getingar i Expressen. ”Lågmäld och otäck” skrev SVT Text och jag kan inte göra annat än att hålla med. Betyget blir 7/10.