Det är inte svårt att förstå varför March Of The Penguins blivit en sådan publiksuccé. Med den enkla och samtidigt nästintill episka handlingen är det lätt att engageras i pingvinernas ständiga kamp för livet. I den karga och kompromisslösa miljö som utgör deras hem är överlevnad långt ifrån självklart. Kylan är den största fienden, men även hungriga sälar och rovfåglar blir filmens naturliga antagonister.

Att de nyckläckta pingvinungarna är obeskrivligt söta är också något som lär ha bidragit till filmens kommersiella framgång. Cinematografin och naturbilderna är över all kritik och man kan inte annat än undra hur lång tid filmens skapare måste ha tillbringat i Antarktis extrema kyla för att fånga sådana otroliga scener.

En sak stör jag mig lite på. Med hjälp av någon slags voice-over-poesi skriven från pingvinernas synvinkel försöker man göra filmen till något mer än en naturfilm. Tvärt emot intentionerna minskar detta grepp dock filmens storslagenhet och tillför istället en viss fläkt av förmätenhet. Det hade varit mer anspråkslöst att låta bilderna tala för sig själv samtidigt som filmen i sig hade stärkts betydligt.