Arn – Tempelriddaren. Filmen är vacker och stämningsfull. Hantverket är gott. Scenografi, kostymer och rekvisita är skickligt utförda och genomtänkta. Regin är enkel, men fungerar. Musiken följer dramat bra. Änglakörer, stråkar, trummor rullar konstfärdigt på och förstärker våra känslor. Manuset besparar oss långa monologer och dialogen är enkel. Böckerna har komprimerats. Man har plockat ut och staplat de mest dramatiska scenerna på varandra. Tidsskillnaderna blir därför ojämna. Figurerna växer ju upp, åldras, är i kloster eller utomlands under många år, händelser som nu sveper förbi i rask takt.

En berättarröst inleder och skapar sagostämning. Man får känsla av en filmatiserad Astrid Lindgren-bok, men det är ingen familjefilm. Blodet sprutar och huvuden rullar. Ändå berörs man inte. Skildringen är ytlig och förenklad intill barnslighet. Trots det goda hantverket och dundrande marknadsföring, så känns Arn som en svulstig äventyrsfilm, som man sett massor av på matinéer under sin barndom. Ljudet är starkare och bildformatet större, men innehållet är detsamma. Ingen fördjupad personteckning. Personerna är antingen onda och fula eller goda och vackra. Händelserna är förutsägbara, även om man inte läst böckerna.