Black Eyed Peas är tillbaka efter succéskivan Elephunk från 2003. Musiken är fortfarande lätt splittrat – Los Angeles-ytliga men samtidigt med tydliga världsförbättrarambitioner. Deras strävan efter att vara riktiga hiphopare är lika tydlig som deras ytterst kommersiella sida. BEP är coola men blandar ändå friskt och stundtals rätt lekfullt.

På skivan finns väntade referenser som James Brown, Snoop Dogg och ett inhopp av John Legend. Andra influenser kommer mer oväntat. Till exempel låten Union, en version av Stings gamla An englishman in New York.

Bandets sångerska Fergie, som egentligen heter Stacy Ann Ferguson låter i My hump onödigt könlös och platt, kanske just för att det är tänkt att hon ska låta sexig. Men annars är hennes blodfulla röst underbar. Hon vet hur man smashar in ett körpaket med ett bett värdigt en äkta soulblåssektion. Hon är också bättre än någon annan jag hört på att gräla på någon sjungandes.

I mina öron når Monkey Business inte riktigt upp till Elephunks höjder. Men den här skivan duger åndå gott att kasta in i stereon eller datorn och skaka rumpa till, även om den är något ojämn.