Likt en modern Robin Hood åker Michael Moore runt och slåss för den lilla människan. I Sicko tar han sig an det amerikanska sjukförsäkringssystemet och visar orättvisorna med det. Med en ständigt närvarande kamera åker han land och rike runt och skildrar några av systemets negativa konsekvenser.

Michael Moore gör inte ”fly on the wall”-dokumentärer. Istället deltar han i filmen i allra högsta grad och berättar hela tiden vad han anser om saker och ting. I Sicko träffar han ett antal personer som på olika sätt har blivit orättvist behandlade av försäkringsbolag. Följderna har varit katastrofala för vissa. Bland annat berättar en kvinna hur hennes lilla dotter dog för att hon var tvungen att åka till ett annat sjukhus på grund av hennes försäkring.

Michael Moore bryr sig om människorna och han är angelägen om att ta reda på hur det verkligen ligger till. Han är inte heller rädd för att ifrågasätta och vill framförallt öppna ögonen på folk. Det är en engagerande film och det går inte att förbli oberörd av historierna som målas upp och systemets uppbyggnad. Dock skulle Moore kunna beskyllas för att vara populistisk och publikfriande. Metoderna som används för att få med sig publiken är ganska simpla. Han vill att publiken ska bli upprörd och han vill att politikerna ska bli irriterade. Moore är en skicklig berättare och med en lagom mix av snyftberättelser och småroliga gamla arkivbilder blir filmen lättillgänglig. Det gör att Sicko fungerar.