Det svåra med en sista del i en trilogi – eller serie för den delen – är att knyta ihop alla lösa trådar. En viss efterlängtat trilogi lyckades nyligen inte med det, men Peter Jackson & co. har ju som bekant ett stort litteraturiskt verk att luta sig mot. J.R.R. Tolkien skapade i och med Härskarringen ett otroligt äventyr där mångas öden skildras, och de skildras väl. Filmerna lyckas även med detta, även om slutet – just själva slutscenerna – lämnar en del att önska.

Jag var rädd för att handlingen i denna tredje och avslutande del skulle bli svår att filmatisera, men än en gång visar mig Jackson fel. Han lyckas följa bokens grundhandling och ändå florera iväg i flera olika riktningar, för att till sist inte bara binda ihop denna handling, utan även hela trilogin. Sam, Frodo och Gollum fortsätter mot sitt mål – där vandrar det på som vanligt, men resten av brödraskapet splittras ytterliggare. Efter en kort återträff rider Gandalf och Merry mot Minas Tirith, där den näst kommande striden kommer att ske. Pippin följer med Rohans ryttare då de samlar manskap inför nämnda strid. Aragorn, Gimli och Legolas tvingas dock rida söderut i hopp om att samla ihop De Dödas Armé som en sista utväg mot Mordors väldiga armé.

Den tredje delen i Härskarringen är inte sämre en de två tidigare. Är den bättre? Ja, jag tror det. Svårt att säga dock, men det jag kan säga redan nu är att de tre filmerna ihop är en väldigt svårslagen trilogi. Vi får följa med till en värld vi aldrig sett, uppleva ett äventyr vi aldrig skulle ana och träffa karaktärer så långt ifrån oss själva och ändå så lika oss att man bävar. Hatade du de tidigare delarna, ge denna film en chans ändå. Om du älskade de tidigare delarna, varför läser du denna text? Spring ut och se filmen. Har du sett den? Se den igen!