Q och hans leksaker är borta, några laserstrålar syns inte till och du kan sluta hoppas på att få återse hans raketskjutande, osynliga Aston Martin. Bond struntar i om hans martini serveras skakad eller rörd, och när han får stryk, då märks det att det gör ont.

Det är en helt ny James Bond vi möter i ”Casino Royale” – yngre, råare, inte särskilt snygg – men det spelar ingen roll. Det är inte meningen att Daniel Craig ska jämföras med Connery eller Moore, precis som ”Casino Royale” struntar i sina föregångare och bjuder inte på en comeback, utan en fräsch nystart för agent 007. Detta är Bondfilmernas ”Batman Begins” eller ”Superman Returns”, och det blir extra tydligt genom att Bond presenteras i början av sin karriär hos MI6. Han har just genomfört de två beställningsmord som krävs för att befordras till dubbelnolla. Och han är inte riktigt den agent 007 vi är vana vid. Hans ego är lite för stort. Han är kall och envis. Han gör felbedömningar. Mer mänsklig, kanske man kunde säga.

Vi kan lugnt räkna med Craig i denna roll i alla fall i ett decennium till, och det är med visst tvivel jag ser fram emot fortsättningen. Det lutar åt en svår balansgång mellan denna seriösare 007 och fansens krav på häftiga gadgets och andra av agentens kännetecken. Även i ”Casino Royale” finns Bond-detaljer av det fånigare slaget som att det alltid, alltid finns en gastub att spränga i närheten av skurkar. Fansen kan säga vad de vill, och tro mig – åsikterna om ”Casino Royale” kommer att gå isär, men personligen hoppas jag att de kommande filmerna fortsätter i samma stil.