17-åriga Saga (Grete Havnesköld) flyttar till Sveriges allra djupaste polarmörker med sin mamma läkaren (Petra Nielsen) och börjar på en ny skola. Där lär hon genast känna den irriterande goth-tjejen Vega, och blir bjuden på fest redan samma helg. Samtidigt sker det mystiska försvinnanden i natten, och på sjukhuset verkar genforskaren professor Beckert ha något skumt för sig med en komatös patient.

När Sverige nu får sin första riktiga vampyrfilm, är det i form av en skräckkomedi i samma stil som amerikanska 1980-talssuccéerna The Lost Boys och Fright Night. Liksom där möter vi i Frostbiten helt vanliga ungdomar som en dag råkar upptäcka vampyrer mitt ibland sig. Givetvis bäddar det för komiska scener när de mytologiska varelserna krockar med den svenska vardagen, till exempel då den smittade läkarstudenten Sebastian blir bjuden på middag hos sin flickväns kristna föräldrar. Kors, speglar och vitlök är som bekant problematiska för nattens blodsugande barn.
I en viktig scen när Petra Nielsen möter den obligatoriska storvampyren slarvas det komiska anslaget bort helt och hållet. Kanske är det tänkt som filmens skrämmande klimax, men särskilt spännande blir det tyvärr aldrig.

Människorna bakom Frostbiten har haft mycket mer pengar att röra sig med än vad som brukar vara fallet för svenska skräckfilmsmakare, och det syns. Fotot och ljussättningen är proffsigt, musiken är atmosfärisk och storslagen och många av vampyreffekterna är riktigt bra. Alla skådespelarinsatser håller inte samma höga klass, och på sina ställen skulle dialogen verkligen ha behövt mer arbete.
Frostbiten tar inte sig själv på särskilt stort allvar, vilket känns befriande. Samtidigt blir rysningarna aldrig riktigt rysliga och en del av filmens gags passerade sitt bäst före-datum för ungefär 20 år sedan.