Mannen på taket är en sällsynt realistisk polisfilm som genomsyras av en autencitet och trovärdighet som utklassar det mesta i sin väg. Här romantiseras inte polisyrket som det spännande detektivarbete många drömmer om att ha, såsom det framställs i många andra filmer. Tvärtom. Det metodiska tillvägagångssättet med omfattande pappersarbete, tröttheten det innebär att jobba flera dygn i sträck, de torftiga privatliven och så vidare är istället den fullständigt oglamorösa vardagen för vederbörande mordutredare och tillika poliser. Istället för en hjälte som befriar världen från den onda skurken, finns här bara en samling yrkesmänniskor som under krävande omständigheter försöker göra sina jobb. Bo Widerbergs delikata bildspråk bidrar onekligen till att förmedla denna vardagskänsla och tristess som karaktärerna erfar.

Realism går inte nödvändigtvis hand i hand med actionsekvenser. Oftast brukar realistiska filmer uppfattas som sega medan actionscenerna utgör själva kronan på verket. Bo Widerberg avviker aldrig från sin vision, han är konsekvent realistisk filmen igenom, även om han effektivt växlar tempo när så krävs. Inledningsvis är tempot högt, för att sedan övergå till mera maklig takt ända tills den kompromisslösa actionkavalkaden rivstartar mot slutet. Det här mellanpartiet utmärker sig med tämligen långa scener, men tack vare att de klipps frekvent bibehålls intensiteten och energin. Istället för att resultera i utdragna transportsträckor är det njutbara stunder som fördjupar karaktärerna eller bidrar med en viktig pusselbit till berättelsen.

Det enda riktigt negativa med den här filmen är helt enkelt slutet på den, eller ska man säga avsaknaden av slut. Helt plötsligt när man känner att saker håller på att få sin upplösning…. slutar helt enkelt filmen! Bortsett från denna fadäs är ändå Mannen på taket klart sevärd!