Med The constant gardener visar Meirelles faktiskt att han kan hålla igen och sätta historien först. Det behövs också eftersom filmens ständiga tidsförskjutningar kräver stramhet i berättandet. Klippningen är snygg och denna gång inget självändamål. Ändå är det något som saknas i skildringen av hur den engelske diplomaten Justin Quyale under sin stationering i Afrika ger sig in i en enveten och dumdristig undersökning av hur det egentligen gick till när hans hustru hastigt och våldsamt avled. Förgreningarna till den internationella läkemedelsindustrin och de lätta och snabba pengar de kan tjäna blir snabbt tydliga.

All heder till alla välspelade biroller ur gräddan av brittiska skådiseliten som underbygger den allt kvavare stämningen. All heder till den karismatiske och sällsamt föränderlig Ralph Fiennes som gestaltar honom. Kultiverad. Distinkt. Öm. Men ändå maskulinare än vilken muskelpulla som helst ur drömfabriken. Och när såg du egentligen en vacker Hollywood-stjärna göra reklam för United Nations Food Programme i en trailer strax innan filmen hon spelar i börjar? Rachel Weisz, mina damer och herrar. Tessa Quale till hundra procent. Oscarsklass, om jag någonsin sett någon. Börja sätt upp affischer på den brittiska ängeln med de buskiga ögonbrynen nu.

Och regissören? Det är snubben bakom ”Guds Stad”. Fernando Meirelles. Han verkar vara här för att stanna. Han har ett budskap att framföra. Så visa honom lite respekt och se filmen!