Inledande ”F(r)iend” är ett tungt och argt stycke och efterföljande singelspåret ”The Quiet Place” är en klockren hit fylld av ångest och melankoli. På något sätt känns det lättare att acceptera det ”nya” In Flames i och med övergången från förra plattan än vad det gjordes från ”Clayman” till ”Reroute to Remain”. Allting känns mycket mer genomtänkt och strukturerat samtidigt som det är mycket hårdare och tyngre. Det är precis som om de på denna platta gör vad de ville göra med förra plattan.

”Dead Alone”, ”The Quiet Place”, “Superhero of The Computerage”… Listan på de klockrena hitsen kan göras oändlig. Bäst är helt klart “Evil In A Closet”, en ruskigt ångestladdad historia med en otrolig refräng och perfekta melodier, ungefär som en fristående uppföljare till ”Metaphor” från förra plattan. Anders Friden gör sin kanske bästa sånginsats någonsin och hittar den perfekta balansen mellan skrik och vanlig sång.

Det börjar bli lite Metallica-drag kring In Flames, landets i särklass hetaste metalkonstellation. Framgången lär upprepas i det långa formatet. Göteborgsgruppen landar här någonstans mellan albumen ”Clayman” och ”Reroute to remain”. Mer bett än senast, mindre pompa och ståt. Det är inte vågat eller utmanande, snarare ett bokslut över den andra fasen i bandets karriär innan nästa stora steg. Men In Flames har fulländat sitt låtskrivande. Det är medryckande så det förslår utan att bli såsigt och snyggt utan att bli stylat.